Imagine dining in a European capital where you do not know the local language. The waiter speaks little English, but by hook or by crook you manage to order something on the menu that you recognise, eat and pay for. Now picture instead that, after a hike goes wrong, you emerge, starving, in an Amazonian village. The people there have no idea what to make of you. You mime chewing sounds, which they mistake for your primitive tongue. When you raise your hands to signify surrender, they think you are launching an attack.
Communicating without a shared context is hard. For example, radioactive sites must be left undisturbed for tens of thousands of years; yet, given that the English of just 1,000 years ago is now unintelligible to most of its modern speakers, agencies have struggled to create warnings to accompany nuclear waste. Committees responsible for doing so have come up with everything from towering concrete spikes, to Edvard Munch’s “The Scream”, to plants genetically modified to turn an alarming blue. None is guaranteed to be future-proof.
Some of the same people who worked on these waste-site messages have also been part of an even bigger challenge: communicating with extraterrestrial life. This is the subject of “Extraterrestrial Languages”, a new book by Daniel Oberhaus, a journalist at Wired.
Nothing is known about how extraterrestrials might take in information. A pair of plaques sent in the early 1970s with Pioneer 10 and 11, two spacecraft, show nude human beings and a rough map to find Earth—rudimentary stuff, but even that assumes aliens can see. Since such craft have no more than an infinitesimal chance of being found, radio broadcasts from Earth, travelling at the speed of light, are more likely to make contact. But just as a terrestrial radio must be tuned to the right frequency, so must the interstellar kind. How would aliens happen upon the correct one? The Pioneer plaque gives a hint in the form of a basic diagram of a hydrogen atom, the magnetic polarity of which flips at regular intervals, with a frequency of 1,420MHz. Since hydrogen is the most abundant element in the universe, the hope is that this sketch might act as a sort of telephone number. | Tänk dig att du är på restaurang i en Europeisk huvudstad och inte kan språket som talas där. Servitören kan bara lite engelska men på ett eller annat sätt lyckas du beställa något på menyn som du känner igen, äter och betalar för. Föreställ dig nu istället att du varit på en vandring där något gått fel och du kommer fram, helt utsvulten, till en by i Amazonas. Folket där har ingen aning om hur de ska förhålla sig till dig. Du rör på munnen och gör tuggljud som byborna uppfattar som ett primitivt språk. När du lyfter upp dina armar för att visa att du ger upp tror de att du skall attackera dem. Att kommunicera utan en gemensam kontext är svårt. Till exempel måste radioaktiva platser lämnas ostörda i tiotusentals år; men eftersom engelskan som talades för bara 1000 år sedan inte längre förstås av de flesta som talar engelska i modern tid har myndigheterna haft svårt att skapa varningar att placera tillsammans med kärnavfall. De kommittéer som har haft ansvar för att ta fram dessa har kommit på allt från jättelika betongtaggar till Edvard Munchs "Skriet" och växter som är genetiskt modifierade för att bli alarmerande blå till färgen. Inget av förslagen är garanterat framtidssäkert. En del av de personer som arbetade med dessa meddelanden för avfallsplatser har också deltagit i en än större utmaning: att kommunicera med utomjordiska varelser. Detta är ämnet för "Extraterrestrial Languages", en ny bok skriven av Daniel Oberhaus som är journalist på Wired. Det finns ingen kunskap om hur utomjordingar skulle ta in information. Ett par bildplattor som skickades ut i början av 1970-talet med två rymdskepp; Pioneer 10 och 11 föreställer nakna människor och en grov karta över hur man kan finna jorden. Elementära grejer. Men även det förutsätter att rymdvarelser kan se. Eftersom den typen av farkost inte har mer än en oändligt liten chans att hittas är det troligare att radioutsändningar från jorden som rör sig i ljusets hastighet kan nå fram. Men precis som en jordisk radio måste vara inställd på rätt kanal måste också en interstellär radio vara det. Hur skulle rymdvarelser råka hitta rätt frekvens? Pioneer-plattan ger en ledtråd i formen av ett grundläggande diagram över en väteatom, vars magnetiska poler skiftar med regelbundna intervaller och en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligaste grundämnet i universum är förhoppningen att den här skissen kan fungera som ett slags telefonnummer. |